Albatrossen A

Som vanligt gick jag ensam på skolgården. Så hade det varit ända sen sexårs. Fast när jag tänker efter så har jag aldrig haft en riktig kompis, några har låtsats vara min kompis för att sen hitta på en lömsk plan och skämma ut mig totalt. Jag vet inte varför de retar mig. Kanske är det för att jag har alldeles för stor näsa, små tätt ihopsittande ögon, tunt livlöst hår och är ganska tjock. Eller så är det min fattiga familj, mitt ovanliga namn Arivle och mina konstiga secondhandkläder från 70-talet som lockar till att retas. Jag önskar att jag var normal som Mikaela och Anmari, klassens populäraste tjejer. Jag har ofta undrat hur det skulle vara om jag var som de andra tjejerna i klassen som har tjockt hår, nya kläder varje dag, är jättesmala och jättesnygga. Medan jag stod där och tänkte hörde jag inte att det kom några gåendes mot mig. Inte förens dom var presis bakom mig hörde jag att de var där. Jag hörde att de fnittrade och behövde inte ens kolla vilka det var, jag visste det redan. Jag började gå därifrån mot muren som var några meter bort, men tyvärr hade de redan sett mig. Mikaela följd av Anmari ställde sig fram för mig och blockerade vägen.

- Försöker du fly från oss? Hennes röst var len och mjuk, men det var något lömskt i den.

- Ja, försöker du fly från oss? Mikaela gjorde en blick åt Anmari att vara tyst och Anmari sjönk tillbaka in bakom Mikaela. Vart ska du?

- Tt...till muren, lyckades jag stamma jag fram.

- Till muren, men då kan vi hjälpa dig. Och inan jag hann protestera eller springa iväg hade de tagit fast mina armar och börjat gå mot muren. Det sista jag såg och hörde var muren tätt intill mitt ansikte och Mikaelas onda skratt. Det sista jag kände var smärtan som spreds när mitt huvud slog emot muren och min kropp livlöst föll ner till marken. När jag vaknade kände jag hur ont det gjorde överallt. Jag kollade runt omkring mig. Vart var jag? Vad hade hänt? Då kom jag ihåg den röda muren mot mitt huvud, Mikaelas skratt och en ringande klocka i bakrunden. En ringande klocka! Det bettyde ju att rasten var över! Jag satte mig upp men föll lika snabbt ner igen. Jag hade inga krafter kvar. Jag försökte på alla sätt att sätta mig upp. Tillslut lyckades jag kravla mig upp. Jag haltade iväg så fort jag kunde mot klassrumet. När jag kom in i klassrumet fick jag en rejäl utskällning av vår lärare. Inte förens jag kollade på klockan förstog jag vad hon menade. Klockan var fem över två och vi slutade tio över! Jag satte mig tyst ner på min stol och tänkte på hur mycket jag skämdes. För det var ju mitt fel, om inte jag fanns skulle det här aldrig ha hänt. Efter skolan fick jag kvarsittning och min lärare ringde till mina föräldrar och berättade vad som hade hänt. Hemma sa jag att jag tappat min mössa på vägen till skolan och åkt för att hämta den, men hade glömt att säga till någon. Jag gick in på mitt rum och grät. Nästa dag hade jag en ännu större klump än vanligt i magen när jag gick till skolan. Idag skulle en ny tjej börja i klassen. Jag undrade hur hon var. Hon var säkert som Mikaela och Anmari. Hon hade säkert en jätterik familj och ville säkert vara med och reta mig. Hon tyckte säkert att det var jätteroligt att reta folk. Jag gick sakta mot skolan. Det stod inte några elever framför dörren längre eftersom det hade ringt in. Det var mitt knep för att slippa knuffningar och ord som alltid skreks bakom mig. Jag gick upp för trapporna och kom presis lagom för att höra:

- Det här är Likamena. Hon ska börja i vår klass.

- Vart kommer du ifrån? ”Normal”-landet, eller?

- Mikaela! Så säger man inte. Fröken tittade strängt på Mikaela, som ilsket glodde tillbaka.

- Det gör inget. Alla tittade upp från sina bänkar, papper och andra saker som de ritat och pysslat med. Vems var den starka och självsäkra rösten som fyllt klassrumet?

- Jag kommer från Sverige, sa hon glatt. Nu förstod alla att det var Likemena som hade den självsäkra rösten som alla hade hört. Jag är född här och har bott här i hela mitt liv. Har ni några frågor? Hela klassen räckte upp sina händer. Alla förutom jag. Tillslut fick fröken säga att vi måste ha lektion och att vi fick fråga fler frågor på rasten.

- Nu kan du välja en plats Likamena. Alla började vifta med sina händer och skrika -Du kan sitta här, kom hit och här är det ledigt! Alla skrek och viftade med händerna, alla förutom jag. Jag bara satt på min plats och försökte se så osynlig ut som jag kunde. Det hjälpte inte, Likamena såg mig ändå. Hon gick mot mig och i nästa sekund stod hon bredvid mig och pekade på stolen brevid mig.

- Är det ledigt här? Jag nickade.

- Får jag sitta här? Jag nickade igen. Hon satte sig ner.

- Kan du visa mig skolan sen? Jag bara mumlade som svar. Egentligen ville jag inte, men om jag inte gjorde som hon sa kanske hon skulle slå mig på rasten. När det ringde ut till rast gick jag ut sist. Jag tänkt att om inte Likamena såg mig kanske hon skulle glömma vad jag hade lovat. Tyvärr stod hon och väntade på mig. Direkt när jag kom ut haffade hon tag i min arm och frågade var vi skulle börja. Jag ryckte på axlarna.

- Har ni någon klätterställning? Jag nickade.

- Var ligger den? Jag började gå mot klätterställningen med Likamena bredvid mig. När vi kom fram till klätterställningen och började klättra upp. Plötsligt kände jag två händer på mina axlar. Jag snodde runt och fick till min förskräckelse se Mikaela och Anmari som direkt började ryta åt mig.

- Den nya tjejen ska gå med oss, förstått? Mikaela lyfte upp en knytnäve mot mitt ansikte. Jag ryggade tillbaka och lykades få ur mig ett hest ja. Medan Mikaela och Anmari var upptagna med att få som de ville, såg de inte Likamena som kommit ner och hört vartenda ord av det vi sa. Hon drog bort mig från Mikaela så att hon stod mittemot henne.

- Jag vill inte gå med dig! fräste hon mot Mikaela som snopet kollade på Likamena. Likamena vände på klacken drog med mig och gick där ifrån.

Nästa dag var jag glad när jag gick till skolan, jag ville dit och jag ville träffa Likamena. Jag hade verkligen börjat gilla henne. Hon verkade vara snäll. Jag tänkte fråga henne en sak. Om jag vågade såklart. Jag gick upp till klassrumet och satte mig på min plats. Först skulle vi ha test och då kunde jag inte prata med Likamena, men när det ringde ut tog jag sats och frågade:

-Du, Likamena.

-Ja?

-Jag undrade en sak…

- Ja?

- Eh...alltså om du vill, fast bara om du vill...Vill du följa med mig hem och se mitt rum?

- Det är klart jag vill!

Så efter skolan väntade jag på Likamena som skulle knyta sina skosnören.

-Vet du, jag tycker du är snäll. Du är inte som de andra, du är liksom speciell, sa hon. Jag kramade Likamena. Och sen började vi gå hem till mig. Äntligen kunde jag se alla färger på blommorna, höra fåglarnas kvitter och bäst av allt njuta av sommaren. Jag är Arivle! Jag är inte populär, jag har inte en rik familj, jag har inte nya kläder, men jag har något bättre. Jag har en vän! En vän som inte bryr sig om att jag har ett ovanligt namn eller att jag är ful. Hon gillar mig för den jag är och det är därför jag gillar henne, för den underbara person hon är!

av ECP